Välkommen

Vaknade som en solstråle idag! Trots huvudvärk o ett underlakan som låg som en string i mitten av sängen. Fnittrade o åt frukost o fortsatte att bläddra genom Ikea-katalogen som låg framme från i natt. Till o med när jag är full kan jag inte äta utan att samtidigt läsa/bläddra i något; igår kväll åt jag mackor o lusläste "husgeråd"-delen. Efter frukosten gick jag in i väggen på väg upp för trappan o blinkade hårt när jag skulle sätta på mascara, det blev gothmärken under ögonen. Att jag tog allting med ro förvånar mig! Jag har under hösten varit ledsen dagen efter en utgång, det är något kemiskt som gör att man kan bli ångestfylld av alkohol, o jag har bara tänkt att jag är "den tjejen nu", o det är ingen exalterande tanke! Men nu är hopp om liv tillbaka, o om jag någon gång har varit den tjejen så är jag det inte längre!

Nu är jag på GustavGarvares, vi väntar på att den här dagen ska ta slut, det är ofattbart att klockan bara är halv tio! Imorgon ska vara en dag av idogt arbete, apelsinjuice o godmiddag hos mamma. Åh gud jag såg just framför mig allt stök jag lämnade efter mig i morse. Ostbitar o ett stringlakan, uäh.

Christina o jag gjorde just en resedagboksanvändare; batikobungalow. Jag skulle länka till den om jag visste hur jag skulle hur man länkar! Ska ta reda på det imorgon. Läget just nu är att det är nio dagar kvar tills vi åker!!! Alltså, jag har en så ogenerad respepp, kan inte hjälpas, jag längtar som en nioåring längtar efter skollov, det var typ tio år sen jag längtade så mycket efter någonting STORT!

Mamma o pappa verkar något nervösa, vad ska jag säga? Jag har ju all antibiotika i världen. Men det är något annat de är oroliga för, än sjukdomar. Typ att pappa frågade om jag skulle jogga någonting i Indien o jag ba "Nä", såklart för att det är typ 40 grader varmt, o han ba "vad bra, det kan ju finnas ormar o giftiga spindlar längs vägarna". De kanske även är oroliga för galna backpackers, det är jag också, jag är lite rädd för den där att-komma-nära-tio-personer-från-andra-länder-grejer. Vad ska man säga? Yes I'm Swedish, no we do not have icebears in Sweden, yes I am a feminist, no I'm not a slut.

Sanna är i krokarna o har en sexig topp på sig, transparent o snygg. Hennes o Petters barn kommer kanske inte få höfter, men väl vackra drag o dansanta gener!

Overandout

Det finns en till Emma på festen o jag vänjer mig inte vid det, tror att alla pratar med/om mig. Nu ska vi gå, jag som älskar förfester.

Idag har varit en stillsam dag. Jag har varit snäll och huslig; gjorde frukost till Måns, dammsög - till och med i trappen, slängde in en tvätt, diskade. Mötte Anna på Schmäck, åt en laxmacka som aldrig tog slut, drack kaffe och fick hög puls. Elsa kom efter fyra någon gång, då köpte vi godfika.

Jag är trött på hela den här socker-är-gift-grejen. Må vara att det är beroendeframkallande, men det finns det mycket trevligt som är. Att diska direkt efter maten, att använda nyköpta sneakers, att utföra handarbete, att idka samlag, att äta knäckebröd och såklart kaffe (det finns människor, däribland Elsa och Christina, som dricker kaffe regelbundet men som inte känner sig beroende av det - hur det är möjligt är en fråga för vetenskapen!), men sålänge man inte äter socker tills man börjar darra eller dricker kaffe så att man får hjärtattack eller äter knäckebröd tills man bajsar ut knäckebröd så är det ju trevliga, goda intag som man lätt kan leva kortare för.

Puh, jag kände att jag behövde få det ur mig.

Elsa ligger i sin säng med nyinköpta skor på fötterna, jag har också på mig mina, vi ser syk men slanka ut! Snart kommer Anna med en film, det är fjärde kvällen i rad som vi är hemma och tar det lugnt, vi har typ tre halvfulla påsar chips och två skålar dipp i kylen. Känns tonårs. Puss

Pappa o jag var just o såg Darjeeling Limited. Den var dråplig! O fin, men full av upprepningar o jag är känslig för känslan av upprepningar, jag upprepar mig just nu i mitt vanliga liv o jag vet inte hur jag ska göra för att sluta. Vad ska man göra när man känner vad som är problemet men inte har någon aning om vad man ska göra åt det? Var ska man befinna sig under tiden, medan man väntar på att det ska lösa sig, hjälper det att vänta eller ska man börja sitt nya liv på måndagar?

Pappa skrattade mycket under filmen, när ingen annan skrattade. Då blev det stort i mitt hjärta. Jag doftade parfym, det är trevligt att vara i en salong av något slag o att dofta parfym, jag tänkte att kvinnan bredvid mig nog kände det i hennes luft av popcorn. Jag tror att jag ska köpa den, trots dess fula namn och utflippade flaska. Att den heter Alien gör den älskvärd i all sin knäpphet. Men den luktar redan jag, som Måns sa. Måns som ligger på rygg i sängen o betraktar sin nyuppsatta stringhyllan. Han är handy man.

Idag bokade jag resan till Sthlm, jag åker den sista januari. Efter att ha sett en film om Indien känner jag mig alldeles nervös. Det känns som att jag ska göra någonting väldigt modigt, någonting som jag knappt törs. Nu ska jag skala äggen som bara jag kan. Puss!

Vill hämta passet, kolla mitt järnvärde, dammsuga, sätta mig ner o längta till Indien, trötta ut mig så att jag kan somna ikväll. Vill göra matlådor, beställa klipptid, upptäcka de små tingen o sluta stirra på min mobil som om den vore en varelse som när som helst skulle kunna börja leva. Vill ha en ny mobil, men det gör jag när jag kommer hem! Vill plugga till högskoleprovet. Vill se Sannas o Petters nya bil!

Måns är på jobbet men jag är kvar hos honom för att lyssna på musik på hans underbara högtalare i hans underbara lilla rum, ljudet blir så mjukt och runt, jag kan ha låg volym och musiken är ändå all over! Det är tusen gånger bättre ljud än när man lyssnar på musik i sin i-pod och försöker stänga ute trafikljud, blåst och prat med råhög volym som gör att alla låtar bara låter spetsiga och hysteriska. Nu lyssnar jag på "out of the blue" med The Band och jag kommer aldrig komma härifrån.

I förrgår stannade pappa o jag för en man vars bil hade stannat i första rondellen när man kommer från Ersmark, o det visade att mannen var präst! Vi skjutsade honom uppför backen till Statoil, förvisso bara 100 meter, men ändå! Det kändes som att vi fick en plats i himlen.

Nu ska jag ta tag i denna lediga dag. Borde gå till Obs o storhandla, vill springa, ska ringa Erik o Martina o höra om parfika klockan tre. Vill att mitt brännsår ska läka, annars kanske någon indisk insekt bygger bo o föder ungar där i.

Grattis Nils till grammisen!!!

Puss